Web Site  

‎man Simon Nyman Kauhajärvi‏‎ #0369‎, son of Simon Simonsson Riska-Storvikar and Maria Nilsdotter Storvikar‏.
Born ‎11 Aug 1853 Kauhajärvi, died ‎19 Oct 1930‎, 77 years
Simon Kauhajärvis förfäder härstammar från Kronoby, och de köpte i något skede ett hemman i Lepplax eller Kustby. Sedan köpte de en egendom i Sisbacka. Senare flyttade de under 1750-talet till obyggden runt Kauhajärvi sjö, där de levde på fiske i sjön och på vilt från skogen. Vidare odlades jorden, och de höbärgade sjögräs från sjön.

Jeppoborna med utmark runt Kauhajärvi sjön stämde Kauhajärvi borna för att de tagit hö ur sjön. Detta gick till Häradsrätten i Vasa, men de blev ej dömda. Detta ledde småningom också till att Kauhajärvi fick hemmansrättighet, samt en 10 års skattefrihet vilket ledde till att Kauhajärvi började växa.

1927 fanns i Kauhajärvi 7 bönder, och 1998 finns där endast 2 bönder kvar.

Married ‎5 Feb 1876 (52 years married) to:

‎woman Anna Lena Andersdotter‏‎ #0370‎, daughter of Anders Andersson Haapbacka and Maria Margareta Jacobsdotter‏.
Born ‎20 Oct 1855 Kauhajärvi, died ‎1 Jun 1928‎, 72 years
Hemma från gården Asplund (tidigare Höglund) i Kauhajärvi

Children:

1.
‎man Emil Simonsson‏‎ #0067‎
Born ‎17 Jan 1879 Kauhajärvi, Finland, died ‎25 May 1931‎, 52 years
Emil Simonsson, född på Kauhajärvi, gifte sig med Anna-Lena Eklöv med vilken han fick sönerna Ivar och Arvid.

Emil Simonsson emigrerade till Amerika 1902 (21.3.1901 enl. Withs släktutredning), strax efter Ivars födelse, och lämnade sin hustru Anna-Lena kvar i Kauhajärvi. Anna-Lena berättade för barnbarnet Sven-Josef om "Jag bar Ivar i min famn och följde Emil ut på Kauhajärvis mosse, och grät över att bli lämnad med svärföräldrarna". Tanken var att Emil skulle endast åka på några år. Han sände hem pengar kontinuerligt, och Anna-Lena lade in dem på banken.

Han jobbade i olika "Mines", bla. blygruvor och dylikt, samt skogsarbeten.

Under arbetet i en skogs"camp", nära de stora sjöarna, arbetade han med en Norrman, vilken fick förtroende för Emil, och föreslog att Emil skulle komma med och "lease an old goldmine". Emil var villig att komma med, och de gick upp till mining-bolaget, och begärde ett tillstånd att leasa en gammal guldgruva, vilket de också fick. Bolaget skickade upp en vagn varje vecka, vilken fylldes och kördes ned till sorteringsverket. Betalningen kom i gulddollar. Emil och hans kompanjon fick så mycket guld att de hade varsin liten säck med gulddollars.

Ca. 1904 fick han ett brev från sin hustru, Anna-Lena, där hon skällde ut honom hur han kunde gifta sig i Amerika och ha två barn. Denna uppgift härstammade från Emils bror Viktor, som i ett brev hade skrivit detta. Detta tog Emil mycket hårt, och han gick till staden och "söp", och på en månad söp han upp hela besparingen.

Sedan flyttade han (troligen 1905) ned till Goldfield, i Nevada. Emil söp fortfarande ordentligt, tills en dag när han var på Saloonen och söp och spelade kort. Han hade tur, och vann, men dagen efter så vaknade han upp på en "hill" (berg) i solgasset, blodig, sönderslagen och med sönderrivna kläder. Han var dock inte själv värre skadad, och kunde inte förstå varifrån bloden hade kommit. Han beslöt att gå tillbaka till saloonen och fråga vad som hänt. När han kom dit, frågade han "what's happen". Svaret var "I don't know". Han var påstridig, och begärde av saloonkeepern pengar till nya kläder. Saloonkeepern erbjöd en snaps. Då sade Emil att varje vecka har jag burit nina pengar till dig, men från denna dag får du inte ett cent mer.

Emil hyrde en "little cabble" (litet skjul) och sade upp sig från "boarding house". Han började tillreda egen mat och beslöt sig att inte ta en enda sup till. Detta ledde till att med varje måltid som han åt, till vilken snapsen hörde, lät han ett skedblad kokt pepparsås rinna nedför strupen för att stilla brännvinsbegäret. Gjorde så en tid tills han ansåg att han kunde klara ett normalt liv igen. Han flyttade sedan in i Julianas boarding house, i Goaldfield, Nevada, där han bodde 1909, då Anna-Lena kom och undersökte hur de verkliga förhållandena var.

Hennes besök kom av det faktum att bröderna Alfred och Anders hade varit förbindelse med Emil i Nevada, och sedan meddelat Anna-Lena om de verkliga förhållandena, d.v.s. att han inte varit gift i Amerika. Troligen hade också en viss korrespondens brevledes mellan Emil och Anna-Lena föekommit redan innan avresan. Emil väntade Anna-Lena, men var trots allt tvungen att gå till arbetet. En dag satt iallafall Anna-Lena och väntade på Julianas bording house. Juliana var svensk, och Anna-Lena frågade av Juliana hur Emil hade skött sig. Juliana meddelade att Emil skötte sig och hade pengar på banken. När Emil kom sade Anna-Lena att hon hade aldrig sett en människa som blivit så förändrad som Emil när han såg där hon satt. Emil bad Anna-Lena komma in i sitt rum, och det var en stund när Emil var som ett litet barn, han grät och anklagade sig för allt dumt som han gjort, varefter han bad om förlåtelse.

Anna-Lena hade innan avresan till Amerika kommit överens med Emils bror Anders att han skulle ta Emils och Anna-Lenas barn med sig till Amerika följande gång han kom över dit. Farmor och Farfar övertalade dock Anders att inte ta barnen med sig. Detta var den största besvikelsen för Anna-Lena att barnen inte var med när Anders följande gång kom över till Amerika. Emil och Anna-Lena hade planerat att bosätta sig i Amerika, och köpa en farm i Pulton (?) nära de stora sjöarna, där Emils moster bodde och hade en farm. Samtidigt med dessa problem fick Emil också besvär av gruvsjuka, vilket han fick bekräftat av en läkare. Han frågade läkaren hur det vore att byta klimat till kallare nejder, vilket läkaren rekommenderade, varvid de beslöta att återvända till Finland.

Återresan verkställdes under tiden för Titanics undergång (1912). Återresan var bokad på Titanic, men eftersom Titanic av kända orsaker aldrig kom fram till sin destination i Amerika måste återresan göras med ett annat fartyg. Åkte till Liverpool, och över Nordsjön med annat fartyg. Anna-Lena sjuk under överfarten.

Återkomsten till Kauhajärvi var en liten sensation. Anna-Lena var klädd i 4'th of July utstyrsel (vit dräkt) och enligt berättelsen var barnen samlade. Enligt Martha, Emils kusin, hade aldrig någon sett en karl lyfta sin fru ned från kärran, men Emil gjorde detta. Martha fick ett litet paraply i gåva av Anna-Lena.

Efter hemkomsen började sökande efter ett hemman. Man stannade för Harjulins hemman i Socklot. Dagen kom då det skulle avgöras, hästen var förspänd kärran, avskedtimmen nalkades. Farfar och Farmor började gråta, och erbjöd dem att köpa deras hemman. Emil och Anna-Lena accepterade. Detta sade Emil senare att var ett av de större misstagen han gjort i sitt liv. Orsaken till detta var Ella, granngårdens ägare, vilken var gift med Emils faster.

Ella var till sin natur en "ond människa", och var hemma från Jeppo, från Levilä, där Ells bror Johannes hade ett hemman. En vacker dag övertalade Ella Johannes att sälja sitt hemman i Jeppo och flytta till Kauhajärvi. Johannes fick tre barn. En vinterdag när Ella fått alla Johannes pengar "narrade" av Johannes, som var mindre klyftig, blev Johannes fru och barn utkastade från Ellas. Johannes fru gick till grannfru Asplund och berättade detta. Efter att ha övervägt situationen gav hon sina sista 10 mk till Johannes fru. Ella (senare Ekman), med sin fru, hade ej välsignelse i sitt liv. De onda var så ingrott i dessa människor. Ingen grannsämja fanns, och de hade endast ett mål, att Emil skulle bort från Kauhajärvi.

Som parentes kan nämnas att 1897 beskyllde Ella en granne, vilken var slaktare, att han och hans familj skummar grädde från Ellas mjölkkannor på väg till Lillby andelsmejeri. För att inte slaktarkalle skulle kunna skumma mjölken satte Ella kätting och hänglås på kannorna för att ingen skulle kunna få upp hinklocket. En tordag kväll samlade "gubbarna" vid slaktarkalle, Ella var också närvarande. Slaktarkalle startade på morgonkvisten på resa till Nykarleby med köttlast för stämpling. Hästen kom till dalabäcken utan körkarl, där detta faktum observerades. Vid skallgången hittades slaktarkalle ihjälslagen på Kasabacks kyto bakom en ria. Transporten ordnades genom att den döda slaktarkalle placerades på en stor kälke vilken drogs tillbaka. Ella gick och skuffade på kälken med en käpp, och då han kom till Kauhajärvi sade Ella "nou måst he vara en grömman kaar som ha kuna göra dehär", med det att en Kronqvist sade att "int kan he vaar nåån aader än tu som ha joort dehäär". Det blev polissak med rannsakan, men i brist på vittnen samt med alibi från Ellas fru och dotter vilka svor att Ella varit hemma, lämnades saken därhän. Efter en tid togs dock ärendet upp på nytt, och både Ella och hans son Viktor blev fängslade och sattes i två celler bredvid varandra. Natten randades, allt var tyst, Ella knackade till Viktor och sade "du måst ta påå dig dehäär ty, du e bara 17 år, och blir int dömd naa". Den utsatta vakten hörde detta och allt rullades upp pånytt. Denna gång fick Viktor en villkorlig dom pga åldern medan Ella blev livstidsförpassad till Sibirien. En summa blev också utdömd till Kalles eftekommande (1500 riksdaler). Åren gick, och när kejsarinna födde en son i Ryssland blev de landsförvista benådade och fick resa hem. Ella kom hem till Kauhajärvi som en bruten människa.

Spänningarna mellan Ella och Emil varade tills 1927, då Emil fick tilltagande gruvsjuka. Emil kunde inte tänka sig att lämna sina barn i Kauhajärvi pga denna grannfejd, och beslöt då när han antog att hans dagar var räknade att flytta och hemmanet såldes på auktion till Ella Ekman. Emil Nyman hyrde dock huset och levde där till 15 maj 1930, då han bröt upp från Kauhajärvi och flyttade till Grannabba, Lövbloms hemman, vilket Emil köpte för 115.000 finska mark. För Sven Josef började resan till Grannabba med en ko, tillsammans med Maria Villstrand som ledde kon. När de kom till Gunnars, Pedersöre Forsby, lade kon sig och ville ej mera stiga upp. Maria gick till Gunnars och frågade ifall de kunde få natthärbärge och inhysa kon. De hade ett ledigt bås, och Sven Josef och Maria fick plats i en utdragssoffa innanför dörren. Vandringen till Grannabba fortsatte 16 maj i vackert väder. Sven Josef och Maria anlände ca kl 12, när skolan hade rast. När de kom fram möttes de av en otrevlig överraskning, både uthusen och gården var ruckel. Det blev att anskaffa byggnadsarbetare, och gården renoverades. Väggen vid diskbänken var rutten, spisen murades pånytt, nya golv... Dessutom var åkern var endast ett stenröse. Vardagen randades, Emil sade "nu faar vi till staan och kööp borståål". Korpinen vässe stenborrarna, en på 60 cm, följande 1 m, och den sista 1.3 m och släggan vägde 2.5 kg. Sven Josef var 14 år, och släggan vägde 2.5 kg, slagen 15 slag per minut. Sven Josef slog, och Emil vände borren. När hösten kom, tjälen lade sig och stensprängningen började kom Hällunds tre karlar och vände gropen fri från sprängsten. Vinter kom och pirilöborna körde bort sprängstenen till Fladan, där de byggde Pirilövägen.

Följande vår avled Emil den 25 maj 1931 i gruvsjukan.

Anna-Lena bodde sedan turvis hos Sven Josef och Anni, och blev blind i gråstarr. Sven Josef tog förbindelse med von Essen i Seinäjoki för en ögonoperation. Under sjukhusvistelsen, där rummet flitigt vädrades, fick Anna-Lena lunginflamation, och dog 1951.

När hon hämtades från Seinäjoki började bilen koka i Levilä i Jeppo, varifrån Ella var hemma.
2.
‎man Anders Simonsson‏‎ #0372‎
Born ‎6 Nov 1876, died ‎6 Feb 1937‎, 60 years
Var tre år i ryska armen. Bytte namn till Nyman under 20-talet, gick som måg till Kornjärvi med Maria, där de fick ett hemman. Detta äktenskap blev ej lyckligt. Han var 4 gånger till Amerika. Sista gången han återvände från Amerika, köpte han sig ett grannhemman i Kornjärvi. Maria frågade vad han skulle göra med detta, han sade då "Jag har varit måg så länge, du kan ju vara sonakonu nu". Han byggde då upp jordbruket, och anställde "gräftare" från finsktrakter. Gräftarnas namn var Penttinen, förfäderna till släkten Penttinen i Nykarleby och Jakobstad. Anders föreslog att dessa Penttinen skulle flytta till Purmo, Anders gav dessa bröder varsin tomt i Kornjärvi, på okända villkor. Båda bröderna byggde varsin stuga med fähus och uthus, till förargelse för kommunmedlemmarna i Purmo, "vaskadu slääp hiit temde fatifoltshe som vi får underhald". Alfred Bonds sons-sons-dotter är gift med en avkomma till dessa Penttinen.
3.
‎man Alfred Simonsson‏‎ #0374‎
Born ‎21 Jul 1881, died ‎6 May 1934‎, 52 years
Böt namn till Nyman på 20-talet. Fick 3 döttrar och 2 sönder med Anna-Lena Bonds. Simon, Ture, tvillingdöttras samt Svea.
4.
‎man Viktor Simonsson‏‎ #0376‎

Kriminell person, hade en drängpojke som kumpan med vilken han började bränna brännvin. Stal en sockersäck från handlaren Fors i Sandnabba, upptäcktes, och skulle ha gått till dom men farfar friköpte honom. Sände honom till Amerika. Kom till samma "camp" där Emil och Anders arbetade, med hopp om att ngn av bröderna skulle hjälpa honom. Båda bröderna kände sin bror och nekade att ta honom som arbetskamrat. Han fick en annan arbetskamrat. Träden som skulle fällas var stora, och marken dit trädet skulle fällas skulle jämnas. För att ingen skulle vara i vägen var det bestämda tiden när man kunde fälla träden. Under denna tidpunkt sökte Viktor inte skydd, vilket ledde till att en trädgren slog av benet, och han använde träben resten av livet. Lärde sig engelska av en Norrman, kunde efter en månad handla på engelska. Skogsbolaget tog ansvar för olyckan med benet, och skolade om Viktor till skrivare på en såg. Detta ledde till att Viktor måste hålla ordning på sig, vilket i sin tur ledde till att Viktor samlade på sig en mindre förmögenhet. Två rikssvenskar, "vattusvenskar", ville ha honom som kompanjon till en saloon. Viktor sade upp sig, och efter en tid var Viktor utan pengar, och blev utslängd, och hamnade på gatan. När Simon Kauhajärvi dog, skrev Alfred från Bonds till Viktor, och meddelade att Viktor hade fått ärva. Viktor meddelade adressen dit pengarna skulle sändas. Alfred Nyman dog också, och Oskar, hans son, skickade slutligen arvet till Viktor. Efter denna dag har ingen hört något från Viktor.